Maria Kojhasarlis Diabeteshistoria

Min Diabeteshistoria

År 2011, i slutet av september, började mitt liv från ett annat perspektiv, jag fick den kroniska sjukdomen diabetes. Jag hade några veckor innan betett mig konstigt. Jag drack flera liter vatten om dagen, var torr i munnen hela tiden och gick bokstavligen på toa varje kvart. Min mormor var den som märkte att något var fel och tog mig till familjeläkaren, det var där och då allt började. Blodprover togs och svaret skulle vi fått samma dag men de kom aldrig. Dagen efter var det skola som vanligt och fortfarande inget svar från läkaren. Jag kom hem, jag åt och gick och lekte i mitt rum. Senare den dagen mot kvällen så ringde vårdcentralen och beskedet vi hade väntat på fick vi äntligen veta, tyvärr så var det inget positivt.

MariaKojhasarli

Diabetes typ 1… Varför och varför just jag? Tankarna snurrade runt i huvudet om hur mitt liv skulle bli, hur länge jag skulle vara på sjukhuset om jag ens skulle stanna, vad dem skulle göra med mig på akuten, blodprov, nålar. Tankarna försvann inte… Jag, ett oskyldigt barn skulle drabbas och få leva med den här sjukdomen. Ett barn på 11 år.

Akuten var dit vi nu skulle och det tog tid innan de släppte in oss till rummet. Den väntan gjorde allt värre och jag kände en klump i magen, den där obehagliga känslan kommer jag aldrig glömma. Rummet var litet, tomt och kallt. Ett bord med nålar och en säng skulle fylla tomrummet. Jag fick lägga mig på sängen och vänta, jag såg sjuksköterskor springa fram och tillbaka med papper, blodrör och nålar. Min tanke var inte positiv, nervositeten ökade för varje minut som gick och tankarna blev även fler och fler.

Jag fick vänta ytterligare en timme på grund av att bedövningssalvan skulle börja verka, jag hade den på båda händerna och båda armvecken. Den där timmen var snabb men ändå långsam och nu var de dags, det jag var så orolig över skulle hända. Blodproverna skulle tas och min fobi för nålar är extrem. Nio rör blod tog de. Tårarna bara rinner, blod är överallt och jag känner mig svimfärdig. Jag fick egentligen inte äta men jag övertalade sköterskorna  och fick en smörgås till slut. Tyvärr så kom den upp igen. Blodproverna tog mer än två timmar och det var det värsta jag har varit med om.

Efter blodproverna, spyan, väntan, nya människor, ambulansresan. Allt! Så fick vi ett rum på barnavdelningen 64… rum nummer 9. Klockan var då cirka 1:00 och det var dags att sova. Hela dagen gick snabbt men ändå mitt i allt så kändes den långsam. All väntan tog sådan tid…

Nästa dag så var det redan full gång vid 8:00 tiden och många möten skulle inträffa. Jag skulle träffa sjuksköterskor, en dietist, kurator, tolk, min doktor och många fler men det var inte allt. All information min familj, och särskilt jag, skulle ha koll på var oändlig, vi fick papper, videos, prat, bilder och böcker. Alla nya grejer man fick som dagböcker, sprutor, maskiner, blodsockermätare, stickor och nålar skulle vi också ha koll på.

Det var en helt ny värld som jag behövde anpassa mig till och fortfarande måste anpassa och följa. Den världen är ingen lätt match och det kommer aldrig att vara det. Men nu har det gått ca 5 år sedan jag fick beskedet och jag står frisk, stark och fortfarande på mina ben efter allt. Jag har diabetes men diabetes har inte mig. Det är jag som har kontroll fast livet har gått som en berg- och dalbana, men jag kämpar fortfarande. Ny dag med nya tag.

Så här gick det till när jag fick diabetes den 29 november 2011.

Maria Kojhasarli