Eftersom jag skriver barn och ungdomsböcker gör jag många skolbesök. De senaste åren har det blivit ett trettiotal skolor varje termin, runt om i Sverige. Men jag brukar sällan berätta att jag har diabetes. Möjligen om det kommer en fråga eller om jag får veta att någon av eleverna har diabetes. Inte annars.
Min uppgift i skolorna är att sprida läsglädje och förhoppningsvis lura de små liven att öppna en bok. Inte informera om diabetes.
Nu för tiden testar jag mig före varje lektion, men det har jag inte alltid gjort och det har naturligtvis inte alltid varit bra.
Jag minns att jag stod i ett klassrum i Halmstad för tio år sedan och kände mig lite dimmig, men det var sista lektionen för dagen och jag var väldigt trött. Klart jag var dimmig.
Halvvägs genom lektionen märkte jag plötsligt att jag hade svårt att artikulera och det är en allvarlig varningsklocka. Då är blodsockernivån extremt låg. Men det tog emot att lirka upp några druvsockertabletter och stoppa i mig. En lektion är som en föreställning och jag hade fått med mig klassen, allt flöt på – och då ville jag naturligtvis inte bryta för att stoppa i mig druvsocker.
Kan avslöja att jag inte är någon raketforskare när blodsockret är lågt.
Så jag kämpade vidare med lektionen. Det blev en märklig upplevelse. Jag kände när hjärnan saktade ner och orden kom trögt och kunde liksom parera när det hände. En sorts utifrån-perspektiv på mig själv och lektionen. Och det gick bra, trots att jag kanske inte förtjänade det. Jag tror inte ens att klassen märkte något. Möjligen att jag verkade trött, men det var deras sista lektion för dagen och de var också trötta.
Lärdom?
Ha alltid druvsocker liggande framme under lektionerna, så att det inte blir någon stor grej att stoppa i sig ett par tabletter.
Några år senare var jag i Hultsfred och pratade med en åtta när jag upptäckte att jag svettades, mitt under lektionen. Väldigt mycket. Ett av de mest påtagliga tecknen på lågt blodsocker är svettningar och det är inte några få droppar i pannan, utan en massiv helkroppssvettning som kan få en säng att kännas som ett träsk. Och nu hände det mitt under en lektion.
Som tur var hade jag en t-shirt och en tjockare tröja i syntetmaterial, så svetten syntes inte. Det var bara att stoppa i sig lite druvsocker – som jag hade liggande framme – och fortsätta med lektionen. Det gick bra och när jag var klar fick jag byta t-shirt. Duscha kunde jag inte göra förrän på hotellrummet ett par timmar senare.
Lärdom?
Testa alltid blodsockernivån före varje lektion. En så pass stor känning kommer inte rusande ur skuggorna. Jag måste ha börjat lektionen med lågt blodsocker. Inte bra.
För många år sedan hade jag en ovana att bli tjurig om någon påpekade att det verkade som om jag behövde äta något. Tydligen är det en inte helt ovanlig reaktion bland typ 1-diabetiker.
Ett sätt att komma runt det är att föreslå att jag ska kolla mitt blodsocker, så att jag kan bevisa att jag minsann inte behöver äta något. Helt odramatiskt. Dessvärre har jag inte lyckats bevisa det en enda gång …
Men jag fortsätter att samla erfarenheter och lära mig. Mer kan jag inte göra. Jag lever faktiskt ett väldigt bra liv med min diabetes. Allt går.
Läs fler berättelser av Niklas under Niklas eget på
Niklas Krogs hemsida.
Eftersom jag skriver barn och ungdomsböcker gör jag många skolbesök. De senaste åren har det blivit ett trettiotal skolor varje termin, runt om i Sverige. Men jag brukar sällan berätta att jag har diabetes. Möjligen om det kommer en fråga eller om jag får veta att någon av eleverna har diabetes. Inte annars.
Min uppgift i skolorna är att sprida läsglädje och förhoppningsvis lura de små liven att öppna en bok. Inte informera om diabetes.
Nu för tiden testar jag mig före varje lektion, men det har jag inte alltid gjort och det har naturligtvis inte alltid varit bra.
Jag minns att jag stod i ett klassrum i Halmstad för tio år sedan och kände mig lite dimmig, men det var sista lektionen för dagen och jag var väldigt trött. Klart jag var dimmig.
Halvvägs genom lektionen märkte jag plötsligt att jag hade svårt att artikulera och det är en allvarlig varningsklocka. Då är blodsockernivån extremt låg. Men det tog emot att lirka upp några druvsockertabletter och stoppa i mig. En lektion är som en föreställning och jag hade fått med mig klassen, allt flöt på – och då ville jag naturligtvis inte bryta för att stoppa i mig druvsocker.
Kan avslöja att jag inte är någon raketforskare när blodsockret är lågt.
Så jag kämpade vidare med lektionen. Det blev en märklig upplevelse. Jag kände när hjärnan saktade ner och orden kom trögt och kunde liksom parera när det hände. En sorts utifrån-perspektiv på mig själv och lektionen. Och det gick bra, trots att jag kanske inte förtjänade det. Jag tror inte ens att klassen märkte något. Möjligen att jag verkade trött, men det var deras sista lektion för dagen och de var också trötta.
Lärdom?
Ha alltid druvsocker liggande framme under lektionerna, så att det inte blir någon stor grej att stoppa i sig ett par tabletter.
Några år senare var jag i Hultsfred och pratade med en åtta när jag upptäckte att jag svettades, mitt under lektionen. Väldigt mycket. Ett av de mest påtagliga tecknen på lågt blodsocker är svettningar och det är inte några få droppar i pannan, utan en massiv helkroppssvettning som kan få en säng att kännas som ett träsk. Och nu hände det mitt under en lektion.
Som tur var hade jag en t-shirt och en tjockare tröja i syntetmaterial, så svetten syntes inte. Det var bara att stoppa i sig lite druvsocker – som jag hade liggande framme – och fortsätta med lektionen. Det gick bra och när jag var klar fick jag byta t-shirt. Duscha kunde jag inte göra förrän på hotellrummet ett par timmar senare.
Lärdom?
Testa alltid blodsockernivån före varje lektion. En så pass stor känning kommer inte rusande ur skuggorna. Jag måste ha börjat lektionen med lågt blodsocker. Inte bra.
För många år sedan hade jag en ovana att bli tjurig om någon påpekade att det verkade som om jag behövde äta något. Tydligen är det en inte helt ovanlig reaktion bland typ 1-diabetiker.
Ett sätt att komma runt det är att föreslå att jag ska kolla mitt blodsocker, så att jag kan bevisa att jag minsann inte behöver äta något. Helt odramatiskt. Dessvärre har jag inte lyckats bevisa det en enda gång …
Men jag fortsätter att samla erfarenheter och lära mig. Mer kan jag inte göra. Jag lever faktiskt ett väldigt bra liv med min diabetes. Allt går.
Läs fler berättelser av Niklas under Niklas eget på Niklas Krogs hemsida.
