Det kunde ha slutat illa
Att ha diabetes och skriva böcker är faktiskt inte världen bästa kombination. Jag testade stegräknare en alldeles vanlig arbetsdag och totalsumman blev 837 steg. Jag har hört att kroppen behöver 10 000 steg per dag. Motion är dessutom bra för en diabetiker eftersom det sätter fart på förbränningen och minskar insulinbehovet. Så jag tränar nästan varje dag och tvingar ut mig själv på långa promenader.
Men mina första år som författare försörjde jag mig som tidningsbud, ett jobb jag utförde sju dagar i veckan, 355 dagar om året. Då fick jag massor med motion.
Men en morgon kunde ha slutat riktigt illa.
Jag jobbade som tidningsbud i arton år. Ett fysiskt krävande ensamjobb som kanske inte är världens bästa kombination med typ 1 diabetes, men jag har spelat elitbasket också och faktiskt aldrig haft några problem med min diabetes.
Tidningsjobbet och basket var sju dagar i veckan. Varje dag, året runt, såg likadan ut och då gick det att skapa rutin också i det kaoset. Rutin är bra för diabetiker. När dagarna ser likadana ut blir det enklare med blodsockernivån.
Men en iskall vintermorgon gick det trögt. Jag minns inte vad jag hade gjort kvällen före, förmodligen hade jag tränat basket. Det gjorde jag ju nästan alltid. Sedan sov jag till halv tre, när väckarklockan ringde. Jag hämtade mina tidningar, följt av två timmars ensam utdelning.
Och det gick trögt.
Jag förstod inte varför. Vid den här tiden hade jag haft diabetes i tio år och visste hur känningar kändes. Inte var det så här. Jag kämpade på med mina tidningar. Ett steg i taget i den virvlande snön. Tidning efter tidning, låda efter låda. Till slut var det bara några hundra meter kvar till bilen och hemfärden.
Men kylan bet i kinderna och jag fick kämpa hårt för varje steg. Jag snubblade nerför en backe och svängde till höger. Plötsligt ville benen vika sig och det kändes som om jag tappade balansen. Fortfarande förstod jag inte varför.
Sedan minns jag inte mer.
En känsla av att någon försökte tala med mig. Ovanifrån. Jag låg alltså ner. Jag uppfattade en tydlig oro. Ord som letade sig in i min omtöcknade hjärna.
”Vad har hänt? Här kan du inte ligga!”
Men orden försvann. Mitt medvetande också.
Ett nytt uppvaknade. Jag hade ingen aning om hur lång tid som hade passerat. Händer som lyfte upp mig på en bår. Jag upptäckte att en ambulans hade stannat på gatan.
”Minns du vad som hände?”
En lugn röst och en stadig blick. Jag blinkade några gånger och kände mig plötsligt klarvaken.
”Nej.”
”Blev du påkörd? Vi fick rapport om en smitningsolycka.”
”Nej, påkörd blev jag inte. Tror jag. Jag jobbar som tidningsbud och snubblade omkull. Vet inte varför.”
”Har du någon sjukdom?”
”Nej.”
Jag fick faktiskt tänka efter en stund innan jag lade till:
”Jo förresten, jag har diabetes.”
Min diabetes är ingen stor sak i mitt liv, även om jag naturligtvis måste förhålla mig till den dygnet runt. Men det är inte etiketten jag sätter på mig själv vid en presentation. Jag är en alldeles vanlig människa som råkar ha diabetes.
Jag kan fortfarande minnas hur ambulanskillen andades ut den där vinternatten och öppnade en låda. Jag fick en spruta och det gick bra, men det kunde ha slutat riktigt illa.
I 45 minuter låg jag avsvimmad i en snödriva, i sju minusgrader. Av en slump blev jag hittad av en tidig morgonvandrare som ringde ambulansen. När de kom hade jag 33 grader i kroppstemperatur.
Men jag lärde mig min läxa och blev ännu mer uppmärksam på min egen kropp. Dessutom testar jag mig nu för tiden åtskilliga gånger varje dag. Diabetes är inget hinder för någonting. Det krävs bara är att man lyssnar på sin kropp och testar sig ofta.
Skrivet av Niklas Krog i september 2012.
Läs fler berättelser av Niklas under Niklas eget på Niklas Krogs hemsida.
Jag jobbade som tidningsbud i arton år. Ett fysiskt krävande ensamjobb som kanske inte är världens bästa kombination med typ 1 diabetes, men jag har spelat elitbasket också och faktiskt aldrig haft några problem med min diabetes.
Tidningsjobbet och basket var sju dagar i veckan. Varje dag, året runt, såg likadan ut och då gick det att skapa rutin också i det kaoset. Rutin är bra för diabetiker. När dagarna ser likadana ut blir det enklare med blodsockernivån.
Men en iskall vintermorgon gick det trögt. Jag minns inte vad jag hade gjort kvällen före, förmodligen hade jag tränat basket. Det gjorde jag ju nästan alltid. Sedan sov jag till halv tre, när väckarklockan ringde. Jag hämtade mina tidningar, följt av två timmars ensam utdelning.
Och det gick trögt.
Jag förstod inte varför. Vid den här tiden hade jag haft diabetes i tio år och visste hur känningar kändes. Inte var det så här. Jag kämpade på med mina tidningar. Ett steg i taget i den virvlande snön. Tidning efter tidning, låda efter låda. Till slut var det bara några hundra meter kvar till bilen och hemfärden.
Men kylan bet i kinderna och jag fick kämpa hårt för varje steg. Jag snubblade nerför en backe och svängde till höger. Plötsligt ville benen vika sig och det kändes som om jag tappade balansen. Fortfarande förstod jag inte varför.
Sedan minns jag inte mer.
En känsla av att någon försökte tala med mig. Ovanifrån. Jag låg alltså ner. Jag uppfattade en tydlig oro. Ord som letade sig in i min omtöcknade hjärna.
”Vad har hänt? Här kan du inte ligga!”
Men orden försvann. Mitt medvetande också.
Ett nytt uppvaknade. Jag hade ingen aning om hur lång tid som hade passerat. Händer som lyfte upp mig på en bår. Jag upptäckte att en ambulans hade stannat på gatan.
”Minns du vad som hände?”
En lugn röst och en stadig blick. Jag blinkade några gånger och kände mig plötsligt klarvaken.
”Nej.”
”Blev du påkörd? Vi fick rapport om en smitningsolycka.”
”Nej, påkörd blev jag inte. Tror jag. Jag jobbar som tidningsbud och snubblade omkull. Vet inte varför.”
”Har du någon sjukdom?”
”Nej.”
Jag fick faktiskt tänka efter en stund innan jag lade till:
”Jo förresten, jag har diabetes.”
Min diabetes är ingen stor sak i mitt liv, även om jag naturligtvis måste förhålla mig till den dygnet runt. Men det är inte etiketten jag sätter på mig själv vid en presentation. Jag är en alldeles vanlig människa som råkar ha diabetes.
Jag kan fortfarande minnas hur ambulanskillen andades ut den där vinternatten och öppnade en låda. Jag fick en spruta och det gick bra, men det kunde ha slutat riktigt illa.
I 45 minuter låg jag avsvimmad i en snödriva, i sju minusgrader. Av en slump blev jag hittad av en tidig morgonvandrare som ringde ambulansen. När de kom hade jag 33 grader i kroppstemperatur.
Men jag lärde mig min läxa och blev ännu mer uppmärksam på min egen kropp. Dessutom testar jag mig nu för tiden åtskilliga gånger varje dag. Diabetes är inget hinder för någonting. Det krävs bara är att man lyssnar på sin kropp och testar sig ofta.
Skrivet av Niklas Krog i september 2012.
Läs fler berättelser av Niklas under Niklas eget på Niklas Krogs hemsida.
