Acceptera sin sjukdom

by Marie Fahlin
Vår kloka gästbloggare, Sara Mobäck alias Diabeteskvinnan, har skrivit det här inlägget om att Acceptera sin sjukdom. Sara har haft diabetes typ 1 i 14 år, bor i Stockholm och vill med sin blogg visa att livet med diabetes inte behöver vara så svårt, att inga drömmar är för stora eller för små fastän man har en kronisk sjukdom, som diabetes. Tusen tack Sara, för att du delar din historia med oss.

Acceptans

Det är tufft att få ett sjukdomsbesked, tuffare att få höra att man ska få dras med sjukdomen resten av sitt liv. Jag tror att det är ännu tuffare att finna det mod för att skapa sig en vardag med sjukdomen utan att den begränsar en för mycket i det man vill göra. Det är oerhört läskigt och skrämmande då det för många innebär en vardag med mediciner, läkarbesök, vänner som sviker, kampen om att få sina medmänniskor att förstå. Att acceptera vardagen kan kännas jobbigt och till viss del ensamt men jag tror och vet att det kommer att gynna den egna framtiden med den kroniska sjukdomen diabetes typ 1. Jag brukar ibland diskutera med mina nära vänner och familj hur man som person med en kronisk sjukdom kan acceptera detta på bästa möjliga sätt. Och jag tror inte att det finns ett bra svar på den frågan utan att man som individ måste se till vad man själv har för möjligheter och det som man har kvar, och inte se till det som är förlorat. Vissa dagar kan kännas som en kamp, en strid mellan att leva efter sin diabetes eller att ge upp totalt. Jag anser att det är viktigt att förstå att alla som har diabetes upplever att varje dag inte är en fröjd ur diabetessynpunkt. En del som har fått diagnosen diabetes typ 1 har känts sig tvungna att t.ex. säga upp sig från sitt jobb eller att avstå från den frihet man en gång hade. Ibland kan det vara svårt att acceptera sin sjukdom när det känns som att allt går emot och känns tungt. Men jag anser att man växer oerhört som individ och motgångar och tuffa perioder tror jag gör oss till en bättre version av oss själva. Jag tror, eller jag vet att jag har accepterat min sjukdom. Detta gör att jag kan ta realistiska beslut kring min vardag utifrån vad jag kan och vad jag vill. För det har fått mig att kunna ta mig fram i en annan riktning, en riktning som kanske är aning krokigare och mer kämpig än om jag inte skulle ha haft en kronisk sjukdom. En viktig känsla för oss som diabetiker är att vi inte ska känna oss ensamma. Vi måste hålla ihop och trösta varandra när det känns tufft och hylla varandra när det går bra! Sara Mobäck, Diabeteskvinnan