Brand på semestern!
Fint hotell väntade
Vi fick en mycket positiv överraskning när vi kom fram till hotellet. Jag har tyvärr varit med om några riktiga bottennapp, så mina förväntningar är alltid små. Men hotellet var otroligt välskött, med trevlig personal och en jättefin pool. Hotellpersonalen var verkligen fantastisk och hjälpte till med sökandet efter Amandas väska.
Ett oväntat fint hotell väntade på vår semester.Semester med skogsbränder
Det var otroligt varmt, blåsigt och knastertorrt i omgivningen. Vi såg två skogs- eller gräsbränder dagen efter vi kom, och italienarna var snabbt uppe och ”flygbombade” med vatten från havet. Vi låg mest och solade vid poolen de här första dagarna, som vi stannade extra för att vänta på väskan. På eftermiddagen dag två åkte vi till en gammal by och när vi kom hem hade Amandas väska kommit fram, en halv dag för tidigt! Vi blev superglada, och bestämde oss för att åka till den italienska östkusten dagen efter. Vi njöt av vår semester, åt en sen hotellmiddag ute och jag drack även ett glas vin. Så märkte vi plötsligt att det började brinna uppe i bergen. Från början var branden långt bort, men den spred sig snabbt i blåsten och torkan. Vi tyckte det såg läskigt ut, men när vi frågade hotellpersonalen försäkrade de att vi inte skulle vara oroliga. Personalen berättade också att brandkåren inte skulle kunna släcka förrän dagen efter, för det måste vara dagsljus för att vattenbomba. Vi satt kvar ute och avslutade vår middag medan elden blev större och större.
Så här såg branden ut efter ungefär en halvtimme, Nadja fotade.
Vi börjar packa
Jag började bli orolig på allvar och sa till tjejerna att vi skulle gå till rummet och packa ihop våra saker, bara för att vara beredda. Tjejerna var inte superglada men alla började packa. Jag blötte om Amandas och mina Frio DUO kylfodral - de för pennorna vi använde. Kylfodralet för reservinsulinet behövde inte blötas om. Tidigare på dagen hade jag fotat vårt gemensamma FRIO XL, jag var så fascinerad över allt som fick plats. Då hade jag inte tänkt den kommande fortsättningen på semestern.
När vi packat klart gick vi upp på takterassen för att kolla läget, och då blev vi rädda på riktigt, branden hade blivit ännu större och kröp allt närmare. Jag gick ner och betalade för hotellet. Och när jag kom tillbaka upp på rummet ville alla åka, direkt. Jag brukar aldrig köra bil när jag druckit alkohol, men i valet att stanna kvar eller att köra, kändes valet lätt. Nadja har visserligen körkort sedan ett år, men man var tvungen att ha fyllt 21 för att få köra hyrbilen. Som vanligt kollade jag blodsockret på Libren innan jag började köra. Lågt igen! Tycker jag hade lågt blodsocker hela första delen av resan. Trots att jag minskade på både snabbinsulinet och det långtidsverkande. Är i alla fall tacksam för min nya favorit GlucoShot, det tar bara några sekunder att få upp blodsockret. Det gick åt många flaskor under resan.
Nadjas foto strax innan vi stack i panik.Lämnade hotellet i panik
Vi hade lätt panik när vi körde iväg och ingen plan. Bakåt såg det ut som hela berget brann. När vi kom till grannstaden började vi fundera över vart vi skulle åka. Att åka mitt i natten till morgondagens hotell på östkusten var kanske inte världens bästa idé, men vi kom inte på någon annan. Vi lyckades få kontakt med hotellet, som skulle försöka ordna ett rum till oss. Hyrbilen var inte den bästa vi haft, bland annat var bränslemätaren trasig. Eftersom vi absolut inte ville stanna och tanka på natten, gällde det att tanka innan vi lämnade grannstaden. Det var inte helt lätt, strax före 12 på natten. Men med gemensamma ansträngningar, hjälp på telefon och byte av bensinmack lyckades vi till slut. Vi knappade in den nya adressen på GPS:en och började köra.
Så här såg det ut strax innan vi åkte. Mitt foto.Bilresa på natten genom Italien
Så började en lång, tröttsam och läskig resa genom Italien mitt i natten. Hyrbilen hade ytterligare ett problem, det gick inte att låsa helljuset i infällt läge. Det var inte ett jätteproblem när man körde på rakare vägar, men att trycka på helljusspaken på små slingriga vägar var helt klart jobbigt. Vi körde ut ur staden och väntade på att GPS:en skulle hitta en väg, som inte innebar att vända och åka tillbaka mot skogsbranden. Precis när GPS:en hittat en annan väg upptäckte vi en ny mindre skogsbrand, längre fram. Då var klockan ungefär 1 på natten. GPS:ens uppfattning om en bra väg till östkusten överensstämde inte med vår. Vi hade aldrig svängt av på den lilla vägen, om det inte vore för nästa skogsbrand. Avfartsvägen var verkligen liten, men i början hade vi sällskap av några bilar. Dessvärre svängde bilarna av efter ett tag. Och efter ungefär en halvtimme tappade mobilerna täckningen. Under en period stämde inte heller GPS:en. Då kände vi oss inte så kaxiga. Men sedan kom mobiltäckningen tillbaka, och GPS:en började hitta. Vägarna blev större, det började kännas bättre.Serpentinvägar
Glädjen var inte långvarig, de större vägarna kröp ihop till serpentinvägar över ett berg. Att åka mitt i natten på serpentinvägar är inte jättekul. Tjejerna var mer rädda än jag, tror det är mindre otäckt när man kör själv. Det var helt becksvart och vi visste inte om det var stup bredvid (brukar det ju ganska ofta vara) eller hur det såg ut. Det var dessutom riktigt jobbigt att hålla in helljuset och samtidigt köra bilen. När serpentinvägarna tog slut kunde Amanda uppskatta att vi åkt 1/7 av resan på 1,5 timme ungefär, det kändes väldigt jobbigt. Vi hade sett fram emot att åka tvärs över landet i dagsljus, som en del av vår semester i Italien, inte en läskig resa i mörker.Läskiga trakter
Att nästa del av resan också skulle bli otäck hade vi aldrig trott. Vi åkte lite norr om Neapelområdet, och jag visste att det fanns otrevliga trakter i närheten. Efter serpentinvägarna blev vägarna bredare och ledde genom något slags stadsområde. Området såg verkligen inte trevligt ut. Men mitt i natten kunde vi inte göra något annat än att köra som GPS:en visade. Amanda som suttit bredvid mig och läst GPS på mobilen och ringt hotellet flera gånger började bli jättetrött och ville byta plats med Nadja som satt i baksätet. Vi skulle bara stanna till så de kunde byta. Ett upplyst ställe närmade sig och vi körde in för att göra ett byte. Det skulle vi inte gjort. Platsen såg ut som hämtad ur något TV-reportage om crack och svart- eller strippklubbar. Massor av påtända människor rörde sig på den upplysta gårdsplanen, det såg så läskigt ut. Som tur var fanns det en annan utfart, så jag kunde bara gasa på och köra vidare utan att stanna. Men det var inte direkt läge att stanna så Nadja och Amanda kunde byta plats. Vi åkte en bra bit, med låsta dörrar, innan vi vågade göra ett byte. Det var säkert en timme vi åkte genom det här ghetto-liknande området. Vägarna var fulla med hål och dåligt underhållna. Jag körde så fort jag vågade, och tänkte- Hoppas vi inte får punka.
- Hoppas vi inte får motorstopp.
Framme på östkusten
Vi kom fram till det nya hotellet strax före kl 4:30 på morgonen och var klara att gå och lägga oss vid 5. Morgondagens positiva överraskning var att vi nästan bodde på stranden. Det kändes blött efter nattens regn vilket vi verkligen uppskattade efter gårdagens skogsbränder. Ett fantastiskt fint semester-ställe hade vi kommit till.
Semester med diabetes
Nu över till lite mer diabetesinnehåll. Amanda tar Tresiba en gång om dagen, hon gillar är att slippa gå upp på morgonen och ta långtidsverkande. Jag gillar verkligen min frihet med Levemir, och skulle i vanliga fall inte kunnat tänka mig att byta. Men tidigt på morgonen kändes det riktigt jobbigt att gå upp några timmar senare och ta Levemir. Jag fuskade och tog Levemir strax efter 5, innan jag la mig. Exakt 10:15 vaknade jag av att jag hade lågt blodsocker. Riktigt lågt den här gången. Det var synd att jag inte vaknade före 10 för då hade jag kunnat gå till frukosten. Vi har dock alltid med en stor laddning av druvsocker, GlucoShots och Digestivekex på vår semester. Efter att ha kollat att blodsockret blivit normalt, somnade jag om.Tankar efteråt
Dagen därpå var vi ruskigt trötta och speciellt jag var riktigt chockad. I efterhand har jag funderat mycket över vad som hänt om vi inte stuckit när vi gjorde det, vad som hände med hotellet, de övriga gästerna och hotellpersonalen. Jag drömde mardrömmar om att vi inte märkte branden, utan somnade och blev väckta mitt i natten av hotellpersonalen. Att det var brandrök överallt. Att det inte gick att komma från hotellet. Andra mardrömmar var att vi fick punka i "ghetto-området" och att motorn inte gick att få igång efter rödljus. Det tog mycket längre tid än jag trodde att "ruska av sig" det som hänt. Vi lyckades i alla fall ta reda på att grannbyn hade fått utrymma, att folk hade lämnat sina hem i panik. Men det är svårt att få information om små orter i Italien, när man inte kan italienska. Hotellet går inte att boka förrän i september. Jag hoppas att det inte blev svårt skadat, utan att uppehållet mest beror på omgivningarna som blev brända. Och så hoppas jag att grannbyn repar sig snabbt.
Så här såg det ut nära grannbyn, det brann rejält.
Jag hoppas ni får en superbra semester och slipper våra upplevelser med skogsbränder! Semesterhälsningar Marie Fahlin / Diabetic Designed Skrivet 2017-07-10
